Den här texten är sannolikt skriven på 1970-talet av Göran Selén på basen av flera andra texter.
Vid Gamla Borgåvägen, inte fullt tre mil från Helsingfors, ligger Svartböle hemman. Trakten runtomkring, dvs. delar av Hindsby och kyrkoby, kallas också ofta Svartböle och betraktas ibland nästan som en särskild by. Egentligen är Svartböle dock endast namnet på ett enstaka hemman delat i två hälfter, som numera tillhör Sibbo, men som tidigare hört till Ytterkervo by i Tusby socken.
SvartböIe uppstod på 1780-talet som ett torp under Jäspilä hemman i Ytterkervo på dess utmarker vid gränsen till Sibbo. Av någon anledning räknades det emellertid senare som kronohemman och var en tid i början av 1800-talet underlagt Mariedals glasbruk i Hindsby. Det dystra namnet har uppenbarligen samband med Svarttalls rå, som ligger i närheten och är råpunkt mellan Kyrkoby, Hindsby och Ytterkervo. För övrigt passade namnet kanske bra för nybygget, där det väl ibland såg mörkt och hopplöst ut. Att slå sig ner i en öde skog, börja svedja och bryta mark, var inte någon lätt uppgift. Marken var inte heller den bästa utan delvis mycket stenbunden och kuperad. Man bör dessutom beakta, att det på den tiden – och ännu långt senare – fanns både vargar och björnar i trakten. Visserligen Iåg Svartböle vid stora kungsvägen, men trafiken var gles, och några grannar fanns det knappast på flera kilometers håll.
De första torparna på SvartböIe var Fredrik Borgsten, som dog år 1803, och Henrik Flanck, som dog 1809, och vars minne ännu lever i “Flankisåkern”. Omkring år 1805 övertogs nybygget av nästäldsta sonen på Jäspilä, Erik Henriksson Selén, född 1774. Sedan dess har Svartböle gått i arv inom hans släkt. Jäspilä i Ytterkervo har allt sedan 1720-talet och ända till våra dagar tillhört denna släkt, som sedan slutet av 1700-talet kallat sig Selén. Enligt en obekräftad tradition skall släkten härstamma från Tyskland. Dess första kända stamfar var Anders Mattsson, död 1759, som i början av 1700-talet var sockensmed i Tusby och omkring 1730 slog sig ned på Jäspilä, en ”Dragouns stomme”, som hade blivit öde under Stora Ofreden och indragits till kronan 1724. Hemmanet inlöstes till skatte år 1738.
Svartböle var alltså gammal släktjord redan när Erik Henriksson slog sig ned där som nybyggare. Han tycks ha varit en karl av rätta sorten, som inte var rädd att ta itu med svårigheterna. Han lyckades också av torpet skapa ett blomstrande hemman. Skogen utdikades på aIla vattensjuka platser, någonting som inte var vanligt vid den tiden. Ett omfattande dikningsarbete krävdes också för att man skulle få tillräckligt med vattenkraft för gårdens egen kvarn.
Många gamla husgerådssaker och verktyg, som ännu delvis finnas bevarade, har varit välgjorda och försedda med bomärke och årtal. Den gamla bostadsbyggnaden, som – ehuru flera gånger ändrad – stod kvar ända tiIl år 1912, var troligen uppförd vid denna tid. Den bestod av en stor stuga, två kamrar och genomgångsfarstu.
Den stora stugan i den gamla byggnaden behövdes för hemslöjd av olika slag, men den togs också i anspråk för ett alldeles speciellt ändamål. Då ännu ingen järnväg var byggd, och andra trafikmedel inte heIler fanns, måste alla varor, som skulle säljas i Helsingfors, forslas dit med häst, också långväga ifrån, liksom alla resor överhuvudtaget måste företas med häst eller tiII fots. Karavaner av resande drog därför dagIigen fram Iängs stora landsvägen. Till nätterna måste de ta in i någon gård vid vägen för att följande morgon fortsätta färden. Svartböle var ett omtyckt raststäIle, och otaliga är de körkarlar, som styrt sina lass upp längs ”tåget” för att tillbringa natten där. På stuggolvet var halm utbredd, och där fick de resande vila och göra sig så bekvämt de kunde. Ett särskilt lider var byggt för deras hästar. Lassen fick däremot stå ute i en rad med fimmelstängerna uppbundna. För att de inte skulle beskattas av tjuvar, använde man sig av trolleri. Det brukade alltid finnas någon person till hands, som hade ”trollmakt”. Om kvällen gick han ett varv kring de uppstäIlda lassen, och det hette, att den som om natten steg över den uppgångna linjen, skulle bli stående där utan att kunna röra sig. Att skyddet var effektivt, framgår av det faktum, att man endast en gång lyckades spela trollkarlen ett spratt. Gubben som var säker på, att ingen skulIe våga träda över ringen, lämnade sina vargskinnshandskar på lasset. Men ringen var för snävt tilItagen, och med en lång stör lyckades kamraterna lyfta dem av lasset och gömma dem. In på det farliga området vågade de sig emellertid inte.
Lassen kom från vitt skilda trakter i östra Finland, som alla i någon mån hade sina specialprodukter. Mäntyharjubornas lass bestod ofta av rökt kött, medan viborgsbönderna brukade frakta brännvinstunnor – försedda med sigill. Med tiden tycks man på Svartböle ha bllvit ganska bekant med körkarlarna, som tydligen gjorde många resor tiIl huvudstaden. Åtminstone så pass, att två av gårdens döttrar (Helena och Hedvig Sofia) blev gifta med Mäntyharju-bönder.
På 1850-talet tillkom Kuckubacka gästgiveri i närheten av Svartböle, och trafiken ökades ytterligare. En tid under slutet av 1800-talet var gästgiveriet t.o.m. överflyttat till Svartböle. Då hade gården också krogrättigheter, därom vittnar en gammal brännvinsskylt, som senare legat på vinden, men tyvärr vid en byggnadsreparation blivit förstörd. När sedan järnvägen kom till, upphörde gästgiverierna och de långväga resandena på landsvägen. Trafiken blev mindre och livet på Svartböle lugnare.
Erik Henriksson avled år 1838, och hemmanet ärvdes av hans äldsta son, Erik Eriksson Selén, som emellertid dog redan år 1853. Då beslöt hans hemmavarande bröder, Johannes och Fredrik, att dela gården mellan sig och änkan Ulrika. Så skedde också följande år, och Fredrik blev husbonde på den nya hemmansdelen, som numera ofta kallas ”Övergård” till åtskillnad från den andra hälften, ”Nedergård”. Och som det så ofta brukar gå i dylika fall, så blev det också här meningsskiljaktigheter. Bröderna hade redan ett par år tidigare byggt åt sig en ny bostadsbyggnad och nödiga uthus ett litet stycke från de gamla. Därvid tog de stock från den skogsdel, som skulle tillfalla änkan. Vid själva skiftet besvärade sig Ulrlka Selén hos häradsrätten över att bröderna tagit åt sig de bättre åkrarna, samlade i ett fäIt. Hon blev erkänd en gottgörelse av 15 kopek per styck för stockarna, men ingenting annat.
Den ena av bröderna, Fredrik Eriksson Selén, född år 1819, hade genom att studera en läkarbok lärt sig att bota sjuka djur. Han blev vida känd som hästläkare och ”veterinär”. T.o.m. från Helsingfors kom man – tydligen med gott resultat – till honom med hästar, som stadens djurläkare hade förklarat obotligt sjuka. År 1874 träffades han av ett slaganfall, som förlamade hans ena sida, varefter han till sin död åtta år senare fick ligga till sängs oförmögen att röra sig. Men sin praktik fortsatte han. Om somrarna bars han ut till de sjuka hästarna, och om vintrarna leddes de in i stugan.
Fredrik Selén uppfann Sibbo hästsmörja, som ännu används vid behandling av öppna sår, särskilt skavsår, hos både människor och djur, fast den lär svida väl starkt. På apoteket går den undet namnet Linimentum Sibboense.
Fredrik Selén hade tre söner. Men de dog alla i mycket unga år, de två yngre under nödåret 1858. Inom en vecka i januari dog då tre barn på gården. Hemmanet ärvdes av dottern Mathilda, som gifte sig med Arvid Johan Ingman. Deras son, Arvid Ingman, är nu husbonde på SvartböIe “Övergård”.
Erik och Ulrika SeIén hade haft sex barn. Men också hos dem hade döden gjort sin skörd. Under en rödsotsepidemi år 1839 dog på två dagar tre barn. Några år senare drunknade yngsta dottern. ÄIdsta sonen var dövstum, och hemmanet övertogs av nästäldsta sonen August Otto Selén år 1860. Han inlöste det samma år till skattehemman för 19 rubel och 57 kopek silver.
Otto Selén överlämnade år 1890 sitt hemman åt sonen Karl August, som sedan i mer än fyra decenniers tid var husbonde på gården. Han var en framstående jordbrukare, som satte gården i fullt tidsenligt skick. Han var också skicklig i träslöjd och förfärdigade en mängd redskap och verktyg som alla noggrant försågs med namn och tillkomstdatum. Han hade en vaken blick för bildningssträvandena och följde noga med vad som hände i världen. Han försummade inte att läsa sin dagliga tidning, ocb själv skrev han korrespondenser i ”Folkvännen” och andra tidningar. En och annan visa kan tacka honom för sin tillkomst, och mången sommarmorgon har de välklingande tonerna ur hans alhorn ljudit vida över nejden. Karl Selén dog år 1944, och Svartböle “Nedergård” innehas nu av äldsta sonen, Richard Selén.
Svartböle tillhörde som nämnt ursprungligen Ytterkervo by i Tusby socken. Men då det Iåg vid gränsen till Sibbo, till vars kyrkby förbindelserna var mycket bättre, hade det redan i slutet av 1700-talet blivit överfört tilI Sibbo församling. År 1867 verkställdes ett byte mellan socknarna sålunda, att ett hemman i Mårtensby överfördes till Tusby, medan Svartböle blev helt och hållet anslutet till Sibbo socken.