Berättat av Richard Selén 1972. I stort sett enligt det av Thea Selén renskrivna manuskriptet, men med några små språkliga korrigeringar.
Den gamla bostadsbyggnaden på Svartböle uppfördes antagligen i sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet. Den var av den dåtida stilen med en stor stuga i ena ändan samt två kamrar i den andra, med en genomgångsfarstu och troligen med tak av räfflade bräder.
Då far, Karl August Selén, på 1880-talet var i beråd att gifta sig reparerades byggnaden. Den fick en ny farstukammare och trappa samt pärttak. De övriga husen voro av den gamla primitiva stilen med halmtak och av stock. Ladugården och stallet ombyggdes åren 1890-1891, ladugården byggdes av ny stock, men stallet av de gamla, ca 160 år gamla. Stockarna var ännu fullt dugliga och de står kvar i denna dag. Ribyggnaden med loge och ugnshus samt halmlade byggdes om 1903. Den vackra stilrena loftesbyggnaden som om somrarna var sovplats för ungdomarna är flyttad, men står kvar i sitt ursprungliga skick. Alla de andra husen är ombyggda och förnyade.
Jordbruket på Svartböle under 1800-talet var mera primitivt. Vårsäden var mycket sparsamt i bruk, rågen var huvudsäden och såddes i trädad jord. Hemåkern och bakåkern var turvis i träda. Dock såddes råg ibland som tillskott i kask. En gång under farfars tid var det hugget kask ovanför Flankis-åkern och då riset skulle brännas johannetiden var brandfaran alltid stor och det skulle alltid tändas mot vinden, men gnistorna yrde omkring och stubbängsladan var nära. Av försiktighetsskäl var dock en man vid namn Nyberg placerad på taket som vakt, men han lär dock ska ha varit så full att ladan brann upp. Endast dörren hann de rädda och den finns kvar ännu som minne.
Rågen skördades med skära. Den bands, skylades, ritorkades och slagtröskades. Höet slogs med lie från naturängar och torkades på marken i såtar. Under torra somrar och mask i tåteln blev skörden ofta klen och fick ersättas med lövkärvar av asp och al. Mot slutet av 1800-talet började nya ideer framträda. Naturängarna skulle hackas upp och vändas till åkrar. På jämnare ängar kördes först med en rist som skar ristor i börstingen och därefter med ett vanligt årder som vände upp tiltor.
Stor uppståndelse väckte det då far kring 1880-talet köpte en Norrahammars dubbelådrig liten plog. Farfar och grannarna var bestörta då höängarna skulle vändas upp, ska de nu börja äta timotej och potatis sade de, då de gamla rågåkrarna skulle sås in med hö. All säd såddes för hand och pinn- och klösharvar var de enda som fanns.
Korna mjölkade ej mycket om vintern, ty fodret som bestod av bindvallshö och råghalm var ej så näringsrikt. På sommaren fick korna gå fritt i skogarna runtomkring och på nätterna i fägården, som var inhägnad. Om vintern skulle det hackas granris till underlag och mylla kördes på som sedan används som skotandyngo under kornet.
Gammelfarfar Otto var en undersätsig och snäll gubbe som alltid skötte hästarna, eldade rian på hösten i tröskningstiden samt sågade och högg all ved på vedlidsbacken. Inkomsterna från jordbruk och ladugård voro små, så att det från skogen höggs både stock och spiror, som farfar bilade upp och körde till Helsingfors för dåtida byggnadsbehov. Det berättades att då farfar en gång varit till stan med stock och köpt en rysk mjölmatta (då skörden slagit fel) och kom hem litet påstruken så farmor hade grälat, då hade han tagit både stytting och mjölmattan, som var ganska tung, i famnen och burit in i stugan.
Karl August och Sofia, som gifte sig 1888, hade att börja bygga och förnya alla gamla hus, jordbruket skulle moderniseras, odlingarna förstoras, maskiner köpas m.m. Jordbruks- och mjölkhushållningsprodukter skulle förädlas till ost och smör, som salufördes och försåldes i Helsingfors på torget. Därjämte salufördes potatis, havre och hö. Otaliga äro de hölass jag kört till stan i alla fören, i mörker och halka, på gropiga vägar, så man ibland fick gå och leda hölasset ända till Gammelstads bron. Det fanns tusentals hästar i Helsingfors den tiden.
Senare, i början på 1930-talet, då jag och min lagvigda övertog gården, började vi, för att klara oss, baka bröd och limpor som vi körde med häst varje vecka till torget i stan. Råkade det någon gång bli någon extra förtjänst med körning på vintern var det välkommet.