Efter en text av Ture Selén
Då det ännu inte fanns någon järnväg eller andra trafikmedel måste man också långväga ifrån med häst forsla alla produkter som skulle avyttras i Helsingfors. Stora kungsvägen gick förbi Svartböle, och karavaner av resande drog dagligen fram längs vägen och måste till nätterna ta in i någon gård vid vägen för att följande morgon fortsätta färden. På så sätt kom också åtskilliga lass att styra upp till Svartböle för att tillbringa natten där. Man hade brett ut halm på stugugolvet och där fick de resande vila och göra sig så bekvämt de kunde. Ett särskilt lider var uppfört för deras hästar. Lassen fick däremot stå ute i rad med fimmelstängerna uppbundna. Varorna som lassen bestod av varierade i någon mån beroende på från vilken trakt de kom. T.ex. mäntyharjubornas lass bestod ofta av rökt kött och viborgsbönderna körde t.o.m. brännvinstunnor försedda med sigill till Helsingfors.
För att inte lassen skulle skattas av tjuvar garderade man sig på följande sätt: Det fanns alltid någon person till hands som hade s.k. ”trollmakt”. Denna trollgubbe gick om kvällen ett varv runt lassen och den som om natten gick över den av trollgubben uppgångna ringen blev stående där utan att kunna avlägsna sig. Ett lysande exempel på effektiviteten hos detta tillvägagångssätt är det faktum, att man endast en enda gång lyckades spela trollkarlen ett spratt. Trollgubben som var säker på att ingen vågade överträda ringen lämnade sina vargskinnshandskar på lasset, men ringen var för snävt tilldragen och med en lång stör lyckades någon lyfta handskarna av lasset och gömma dem. In på det farliga området vågade man sig däremot icke.
Svartböle hade en tid också krogrättighet, därom talar en gammal brännvinsskylt som funnits på vinden, men tyvärr senare vid en byggnadsreparation blivit förstörd.
I början av 1800-talet tillkom sedan Kuckubacka gästgiveri alldeles invid Svartböle och trafiken ökades ytterligare. Man åkte nu med hållskjuts från Viborg och Petersburg och hästarna ombyttes vid gästgiveriet, varifrån man fortsatte färden till följande gästgiveri i Henriksdal, eller till Veckoski om man färdades i motsatt riktning.
När sedan järnvägarna tillkom bortföll gästgiverierna och de långväga resandena. Livet på Svartböle blev lugnare och trafiken längs landsvägen mindre.