– Albin berättar: Hur mopsarna kom till världen

Människorna i familjen hade gått och lagt sig, och de tre mopsarna Albin, Victor och Lukas låg och värmde sig på soffan intill kakelugnen.

— Farbror Albin, sa Lukas, den yngsta mopsen med den svarta, blänkande pälsen, farbror Albin, varför är vi här egentligen? Alltså varför bor vi hos människorna, dom är ju snälla och hyggliga och så, förstås, men vidare klyftiga är dom ju inte. Menar nu inte just vår människofamilj alltså, men i allmänhet.

Gamle Albin, vars ljusa päls redan hunnit bli tovig och grå av ålder, lyste upp och smålog vänligt. Victor, den lilla ljusa ettriga mopsen, fnös tyst och lite irriterat för sig själv, för han ville egentligen sova. Men han visste att Albin inte skulle kunna motstå frestelsen att dra den urgamla berättelsen för Lukas, och Victor hade ju hört den många gånger förut.

— Hm, egentligen är det ju sent redan, sa Albin, och jag borde sova, men det är ju viktiga saker, sådant som du bör känna till. Så hör på då här:

— För flera tusen år sen, då de flesta människorna i den här världen ännu bodde i jordkulor, så var ett mindre rymdskepp som hörde hemma på en planet i närheten av stjärnan Sirius ute på forskningsfärd, och styrde mot en outforskad planet vid en annan fjärran stjärna. Och det råkade sej inte bättre än att det kom ur kurs just i närheten av det här solsystemet…

— Alltså vadå? protesterade Lukas innan Albin ens kommit igång på allvar. –Visst är det ju kul med rymdhistorier, Star Trek och sånt, men vad har det med oss mopsar att göra?

— Ha nu lite tålamod för en gångs skull! sa Albin förnärmat. – Det klarnar nog snart! Nåja, skeppet kom alltså ur kurs, det sägs att piloten råkade snarka så högt att han inte hörde varningssignalerna från skeppsdatorn. Men i varje fall ledde det hela till att skeppet måste väja häftigt för månen, och eftersom de flesta ombord blev svårt åksjuka av allt svängande och gungande blev man tvungna att nödlanda på närmsta planet, som råkade vara vår Jord. Besättningen i det här lilla rymdskeppet bestod av ganska små, vänliga varelser med mycket platta näsor (därav snarkningarna som höll på att leda dem i fördärvet). Och en del av varelserna var svarta, andra ljust silverfärgade, men det spelade ingen roll för dem, för de hade för länge sen kommit över alla de färgkomplex som människorna fortfarande tampas med i denna dag. De hörde nämligen till en mycket långt utvecklad art som var, och fortfarande är, sa Albin med stolthet i rösten, högt aktad i hela universum. De var mopsar!

Lukas gapade stort. – Menar du att vi ramlade ner från himlen så där bara, bada bing bada bom!

— Nå, det var ju lite ovärdigt uttryckt kanske, men jo, i princip, sa Albin aningen besvärad, och fortsatte hastigt:

— Nu innebar det ju ingen större katastrof för mopsarna att de blev tvungna att göra en oplanerad och våldsam undanmanöver och landa på den här planeten, vår art är nämligen tekniskt mycket kunnig, och rymdskeppet tålde betydligt mer än så. Någon kraschlandning var det minsann inte fråga om! Men mopsar är, sa han undervisande, och var redan då, synnerligen nyfikna varelser, och vi tycker ju mycket om att utforska nya och spännande omgivningar. Men vi har också stor förkärlek för lugna och vackra platser där man kan ta sina eftermiddagstupplurar utan stress och ståhej, och på den tiden var Jorden ännu inte fylld av människornas rackerier som nuförtiden väsnas och spyr ut massvis med lukter och föroreningar. Han skakade lite uppgivet på huvudet och tillade för sig själv: — De är ju så unga ännu, som art, alltså. Lukas stirrade klentroget på Albin medan han försökte föreställa sig ett rymdskepp fullt med illamående mopsliknande varelser snurra runt månen och sätta kurs på Jorden.

— Mopsarnas rymdskepp, fortsatte Albin, hade råkat landa i nuvarande östra Kina, nära Gula Floden. Och eftersom mopsarna inte hade bråttom någonstans, utan tyckte att den outforskade planeten vid den fjärran stjärna man var på väg till gärna kunde förbli outforskad lite till, så beslöt de sig för att stanna en stund för att kolla in omgivningarna, när de nu en gång råkat dimpa ner här. Och allteftersom tiden gick trivdes de flesta av mopsarna bättre och bättre, tills de tyckte att det inte kunde finnas någon lämpligare plats att bo på. Så de grundade ett mopsrike, som de kallade för Xia efter vår hemplanet (folk har senare felaktigt trott att Xia-dynastin grundades av människor, men det är ju typiskt).

— Men var, sa Lukas ivrigt, finns då rymdskeppet, finns det kvar, varför har man inte hittat det, varför kan vi inte fara ut och åka omkring i rymden och till månen och till Xia och och och… Och var kommer människorna in i bilden?

— Lugna ner dig nu några hekto, avbröt Albin honom strängt. Låt mej fortsätta berätta! Victor suckade uppgivet i bakgrunden, han visste att ingenting kunde leda in Albin på sidospår när han var i berättartagen.

— Några av mopsarna, inte många, men ändå, tyckte alltså emellertid att det blev långtråkigt i det nya mopsriket, så man beslöt sig gemensamt för att de som så ville skulle ta rymdskeppet och åka vidare på sin resa. Det gjorde ju inget, för som sagt är mopsarna en mycket avancerad art, och de kunde lätt kommunicera och färdas över långa avstånd. Så långa att dagens människor fortfarande bara kan drömma om sådana äventyr (här kunde man igen konstatera en viss stolthet i Albins röst). Så de tog skeppet och åkte iväg, efter ett tårfyllt farväl, och de mopsar som blev kvar fortsatte sitt lugna liv på Jorden.

— Men efter en tid började ändå de mopsar som stannat kvar i mopsriket Xia känna sig lite ensamma. Ute i universum myllrar det nämligen av mer eller mindre intelligent liv, men det här solsystemet vi nu bor i råkar befinna sig lite avlägset, utanför händelsernas centrum så att säga. Så det var inte så ofta som mopsarna fick besök (men det hände ibland, och då gjorde man små utfärder bland annat till Egypten och Sydamerika och lärde människorna där att bygga pyramider och annat skoj). — En av de äldsta mopsarna i Xia, Al-Bin Mops, min förfader förresten, tyckte mycket om att spela schack, men ingen av de andra mopsarna ville längre spela med honom, eftersom han alltid vann. Och det var sällan som någon bekant hade vägarna förbi den här avkroken av rymden och kunde ta ett parti med honom. Det tyckte Al-Bin att var väldigt trist, för han tyckte dessutom mycket om att vinna. Så han beslöt sig för att bli vän med några av de varelser som ursprungligen bodde på planeten Jorden, och som han tyckte verkade någorlunda lovande intelligensmässigt. Inte var de ju lika klyftiga som mopsarna själva förstås, men det kunde de ju inte hjälpa. Om de fick några tusen år till på nacken, så kanske, kanske… Under tiden kunde man ju alltid slå dem i schack. Så eftersom de visserligen mera lovande valarna och delfinerna tyvärr bodde i haven, och mopsarna redan på den tiden lätt fick utslag under pälsen om de badade för mycket, beslöt Al-Bin sig för att de lite konstiga och egensinniga tvåbenta varelser som fanns här och där i Kina på den tiden fick duga som schackmotståndare.

— Det visade sig att de människor, för det var de första kineserna det var frågan om, som Al-Bin bekantade sig med och utbildade i schackspelets ädla konst, var överraskande läraktiga och dessutom väldigt trevliga och snälla. De var också mycket hjälpsamma, och tyckte att mopsarna var roliga att pyssla om och ta hand om som tack för att de satt fart på hjärnverksamheten med schackspelandet. Eftersom mopsarna också är en art som är ganska bekvämlig av sig (här skulle Albin ha rodnat lite, om pälsklädda varelser kunnat rodna), ledde det så småningom till att de blev lite lata, och mer och mer lät sig betjänas av människorna. Vid den tidpunkt då mopsarna anlände till Jorden gick de ju fortfarande på två ben, men efterhand vande de sig vid att bli uppassade och bortklemade. Så de flesta av dem började så småningom att gå på alla fyra, eftersom de inte behövde framtassarna till att bära omkring saker med (och tyvärr har vi mopsar ofta ganska lätt att få ont i ryggen). Mycket senare, då européerna kom till Kina, kände de naturligtvis inte till mopsarnas bakgrund, utan trodde att de var lite konstiga hundar (Sirius kallas därför än idag för hundstjärnan, eftersom man missförstod kinesernas berättelser om sina vänner). Och eftersom mopsarna tyckte att det var sjuttons roligt att bli uppassade och betjänade av människorna (när har du till exempel senast sett en mops laga sin mat själv), lät de bli att ta européerna ur villfarelsen ens när de började följa med dem runt hela världen.

Lukas gapade så att han liknade en plattfisk på torra land. – Det var som sjutton, är vi rymdvarelser, sa han tvivlande, även om han samtidigt hade svårt att låta bli att tro på en sådan auktoritet som gamle farbror Albin. – Festligt! Men hur kan det vara möjligt?

— Tja, sa Albin medan han tankfullt krafsade sig bakom örat. – Alla i universum är ju rymdvarelser, vi råkar bara komma från olika ställen i rymden. Och titta bara på Yoda i Star Wars, han är egentligen kusin till gamle farbror Jimi som inte finns längre och som du bara sett på bild, men som Victor här själv har träffat. Och E.T., honom har jag faktiskt inte sett på länge förresten, han är släkt med dej på din mammas sida. Kan du förneka likheterna kanske?

— Men men, stammade Lukas, då är vi ju mycket klyftigare än människorna, varför är det de som bestämmer över oss?

— Nåja, sa Albin och såg forskande på Lukas, medan Victor halvsovande smålog för sig själv, är det nu faktiskt människorna som bestämmer? Hörde du inte på vad jag berättade? Vi kunde ju ha stannat i Kina och haft vårt eget rike där. Men våra förfäder såg hur människorna blev fler och fler, och började bråka mer och mer med varandra, starta krig och annat sånt otyg, menar jag. Så de beslöt sig för att också ge sig ut över Jorden tillsammans med människorna, och ge dem vänlighet, omtanke och glädje, och på så sätt småningom göra dem snällare mot varandra och mot andra varelser. Så vi har nog en viktig uppgift här i världen!

— Men nu, nu är det sent, och det får vara slut på berättelserna för idag, jag är en gammal mops och måste få ordentligt med sömn. God natt, Lukas och Victor, jag berättar mera en annan gång.

Victor vände sej på andra sidan och lät förnöjt svansen gå i små darrningar några gånger, nu fick han äntligen sova. Och så småningom somnade också Lukas, och drömde gläfsande i sömnen om stjärnor, kineser och flygande mopsar i schackrutiga rymdskepp.

Och vem vet om gamle Albins berättelse stämmer eller ej, men idag finns det mopsar över hela planeten, och de är lika glada, vänliga och nyfikna som då de på ett eller annat sätt kom till oss för många tusen år sen. Om du tittar djupt och noga in i mopsens snälla bruna ögon, så ser du kanske en glimt av en urgammal visdom från bortom årtusendena dölja sig långt inne i dem. För alla består vi ju av stoft som en gång skapats i stjärnorna.

© Jan Selén 2009