– Albin berättar: Hur mopsarna fick sin svanskringla

— Farbror Albin, sa Lukas, jag har funderat på en sak.

— Vanudåva? sa gamle mopsen Albin halvsovande, där han låg bekvämt utsträckt ovanpå husse som just somnat i soffan framför tv:n.

— Ja alltså, våra svansar, fortsatte Lukas.

— Nåvaedemedomnudå? mumlade Albin, ovillig att vakna upp ur den sköna halvsömn han just sjunkit ner i. Albin var ju en snäll gammal mops som egentligen tyckte om att svara på Lukas oändliga ström av frågor om allt och allting och att berätta gamla historier om mopsarnas liv och äventyr. Men liksom alla mopsar tyckte han också väldigt mycket om att sova, och helst ovanpå en mjuk och varm människa, och nu hade han ett enastående tillfälle till just det.

— Jo alltså, varför har vi alltid svansen i en kringla? Det skulle ju liksom vara mycket lättare att bara låta den hänga rakt ner, och inte vara tvungen att hålla den uppe hela tiden.

Suckande skakade Albin av sig sömnen och satte sig upp ovanpå husse, som stönade lite i sömnen av tyngden på magen. Victor lystrade också intresserad, detta var ju någonting som inte heller han kände till.

— Nå, jag ska berätta, om du lovar att låta mej sova sen. Husse sover antagligen bara så länge fotbollsmatchen pågår. — Alltså, du kommer ju ihåg att jag berättade för dej att vi mopsar egentligen kommer från planeten Xia.

— Visst, sa Lukas glatt, jag talade om det för taxen Rambo, men han blev bara sur och sa att vi mopsar nu alltid ska göra oss märkvärdiga.

Albin smålog, Rambo var en gammal god vän och visste antagligen lika mycket om mopsarnas historia som Albin själv. Men han var kanske lite sur för att Albin slagit honom i schack tre gånger i rad senast de träffades.

— Nå i alla fall, för mycket länge sen, innan mopsarna alls började ge sig ut i universum, och långt före de landade på Jorden, fanns vi alltså bara på vår egen hemplanet. Den var ganska lik Jorden förresten, fast lite mindre, så tyngdkraften var inte riktigt lika stark. Det är också därför som vi mopsar fortfarande har lite svårt med andningen och fort blir trötta om vi springer och bråkar för mycket.

— Som Victor då, som börjar hosta så fort vi slåss lite, sa Lukas. – Aj! sa han sen, när Victor sparkade ner honom från soffan med kommentaren : — Där ska du minsann få se på tyngdkraft!

— Nåja, Victor har nu lite astma också, det kan han inte hjälpa, förklarade Albin medan Lukas klättrade tillbaka upp i soffan, och den här gången placerade han sej lite längre bort från Victor som blängde ilsket på honom. – Tror du kanske att det är roligt att behöva använda astmapipor hela tiden va? sa Victor retligt.

— Nu ska ni inte bråka, sa Albin skarpt, ni väcker husse, och då kan jag inte fortsätta min tupplur sen. Hör på nu istället. — Alltså, för väldigt länge sen, på vår hemplanet, så fanns det en viss mops, han hette Elton förresten, och han tyckte mycket om att fiska. Han fiskade så fort han bara hann, och på Xia fanns det mycket fisk. Och stora fiskar dessutom.

— Större än dom som husse brukar få? frågade Lukas.

Albin sneglade lite oroligt på husse. – Nej, nå, kanske inte. Men det spelar ingen roll. Hur som helst så fanns det i alla fall en alldeles speciell fisk, som Elton drömde om att fånga. Den var stor som ett hus, ful som en marulk, och lika svårfångad som en mopsfröken om våren,  sa han drömmande, och den kallades gammelsnorgen.

— Öh, va, vadå för mopsfröken? ville Lukas och Victor veta.

— Hm, glöm det, sa Albin, förlägen över att han låtit tankarna vandra iväg. I varje fall, Elton ville alltså väldigt gärna fånga gammelsnorgen, för då skulle han bli hedersmedlem i fiskeklubben, och få ett diplom och ett fiskedrag av guld med rubiner som ögon och fjäll av pärlemor. Det vore en stor ära för honom. Så han satt i sin båt och metade eller rodde omkring och svirvlade så gott som varje ledig stund han hade. Många stora fiskar fick han också, men snorgen ville bara inte nappa på hans beten.

— Så en vacker sommardag, när det var ovanligt varmt, satt han på båtkanten med svansen hängande ner i vattnet för att få åtminstone lite svalka i hettan. Xias motsvarighet till måsar skränade och småfiskarna hoppade i vasskanten, och Elton njöt av livet i allmänhet och det fina vädret i synnerhet. Men vad han inte visste var att under honom närmade sej en mörk, hotfull skugga sakta men säkert båtens köl.

— Var det en ubåt? föreslog Lukas ivrigt. – Eller en blåval? sa Victor. Eller ett sillstim? Eller en …

— Nå men tysta nu. Det kan väl inte vara så svårt att gissa vad det var. Det var ju förstås gammelsnorgen! Helt av en slump hade Elton upptäckt det enda som kunde locka fram monstret ur hans hålor djupt nere i sjön, nämligen vibrationerna av en mopssvans i vattnet. Och nu hade alltså den glupska snorgen tagit sikte på Eltons svans, som hängde över relingen på babords sida, några centimeter ner i vattnet. Och stackars Elton visste ingenting om vad som pågick under honom, och att han riskerade att bli grymt avsvansad vilken sekund som helst! I själva verket kunde snorgen mycket väl svälja hela Elton hel och hållen, så pass stor var han.

Både Lukas och Victor såg skräckslagna ut. – Nå men vad hände sen, blev han tuten och biggad, jag menar biten och tuggad, och uppsvald och nersmält, jag menar… ropade Lukas.

— Låt mej nu för sjutton berätta, avbröt Albin honom nästan ilsket. — Just som gammelsnorgen samlade sej, fortsatte han, för att anfalla Elton och hans svans ur havets djup, beslöt sej Elton för att ta sig en kall dricka ur en kylväska han hade med sig i båten. Och precis då han tog sin första klunk råkade han, till sin egen och sin svans lycka, se en fruktansvärd syn reflekteras som en spegelbild i flaskan han höll i sin tass. Snorgens väldiga gap fylld med blänkande sylvassa tänder syntes nämligen som en dödens avgrund i det klara vattnet bara några meter från hans egen svansspets, och nämnda gap närmade sej nu dessutom i rasande fart. Elton blev totalt stel av skräck!

Både Lukas och Victor såg för sina inre blickar med fasa hur snorgen just skulle till att hugga in med god aptit på både svans och mops och slog fyllda av skräck tassarna för ögonen.

— Men i absolut sista ögonblicket, just som snorgen slog sitt sista kraftiga slag med stjärten för att nå fram till sitt mål, bara millimetrar från svanstippen, återfick Elton sina själsförmögenheter. Med ett häftigt ryck, som gjorde att han själv nästan flög överbord på styrbordssidan, slet han upp sin stackars svans just framför trynet på snorgrackaren!

— Jippii!!! skrek Lukas och Victor så att husse vred på sej i sömnen. — Mååååååål!!! skrek de genast, och husse suckade förnöjt och fortsatte snarka (inte för att hussar snarkar, förstås).

— Lugna er nu, sa Albin surt, annars berättar jag inte mera alls! Nåja, snorgen var alltså ingen liten firre, så faran var långt ifrån över för Elton och han svans. I värsta fall kunde jättefisken fortfarande krossa och sluka både båt och Elton inklusive svans och allt annat, särskilt i uppretat tillstånd, och vad tror ni kanske att han var om inte tvärilsken efter att ha missat den lockande svansen med en hårsmån! Men nu hade han då alltså redan hunnit slå fast sin stora käft, utan att få tag om sitt byte. Men i förvirringen då svansen försvann ur sikte glömde han att bromsa, i sista stund försökte han desperat väja för båten, men åt fel håll, så han rände följaktligen med full fart och en öronbedövande smäll med huvudet före rakt in i båtens tjocka köl! Och båten med Elton och allt flög ju förstås minst tio meter rakt upp i luften, Elton själv, årorna, kylväskan med dricka och all annan utrustning antagligen åtminstone fem meter till, och sen ramlade hela slurven ner tillbaka mitt mellan ögonen på den förvånade snorgen.

— Hurra!!! utbrast Lukas och Victor, nu mycket tystare och med en snabb blick på husse.

— Nu var det inte fråga om någon alldeles liten och lätt jolle, utan den var en ordentlig träbåt byggd av tjocka plankor och dessutom full med fisk som Elton hunnit fånga tidigare. Så den landade alltså mitt i planeten på snorgen med en jäkla tung smäll. Nå inte ens en gammelsnorg klarar ju av att få en hel båt från flera meters höjd i sin visserligen tjocka skalle så där bara, utan han såg förstås både stjärnor och planeter och hörde småfåglar kvittra, med andra ord var han totalknockad och försatt ur stridbart skick åtminstone för en liten stund.

— Elton var ju ganska kvicktänkt, han var ju en mops, så han slog snabbt som ögat en tross runt stjärtfenan på snorgen, och fäste andra änden i akterknapen på båten, som både hållit ihop och hållits på rätt köl efter sin våldsamma luftfärd. Det fanns duktiga båtbyggare på Xia på den tiden, konstaterade Albin stolt. — Sen samlade Elton ihop årorna och bogserade så fort han orkade in sin fångst på grunt vatten, och sprang och hämtade sin trogna traktor och drog det väldiga monstret långt upp på land.

— Otroligt, sa Victor, fick han sitt hedersmedlemskap sen då, och sitt diplom och sitt drag?

— Visst, och snorgen blev uppstoppad och placerad i Naturhistoriska museet på Xia, och där finns den säkert än. Och nu skulle jag gärna fortsätta min tupplur, första halvlek är ju redan nästan slut.

— Men svanskringlan då, vad har den där historien med den att göra, undrade Lukas konfunderad.

— Visst ja, sa gamle Albin, den detaljen höll jag ju på att glömma, jag blev så inne i berättelsen. Alltså, det var ju en ganska traumatisk upplevelse för Elton att nästan bli av med sin kära svans. Så han kunde inte låta svansen hänga rak alls mera, utan att inbilla sig att det låg en elak snorg på lur någonstans under honom, till och med på torra land. Så han började alltså snurra upp sin svans i en kringla för att vara säker på att slippa bli biten i den i framtiden. Och Elton blev ju något av en hjälte på Xia efter sin bedrift, kom i tidningar och tv och sånt, och såvida jag inte minns helt fel gjorde dom väl en film om hela äventyret och så. I varje fall blev hans nya svanskringla vida känd över hela planeten, och flera och flera mopsar började ta efter Elton, eftersom de tyckte att det var snyggt att ha svansen på det viset. Kom ihåg att mopsarna gick på två ben på den tiden, så svansen släpade på så sätt inte heller i marken och blev dammig och smutsig. Så det blev helt enkelt högsta mode att ha svansen i kringla, och dessutom var det ju praktiskt. Och så blev det alltså småningom det naturliga sättet för mopsen att bära sin svans!

Victor upptäckte plötsligt att hans egen svans hängde utanför soffkanten och drog kvickt som ögat upp den, så att inget hemskt monster skulle kunna bita tag i den.

— Är du nöjd nu med förklaringen, Lukas, så att jag får lite lugn och ro för en gångs skull, fortsatte gamle Albin vänligt småleende, medan han lade sej tillrätta igen ovanpå husse, som mumlade någonting i sömnen om att han minsann inte alls sov, utan var klarvaken och fullt sysselsatt med att titta på fotboll.

— Visst, sa Lukas, och den där berättelsen slår ju åtminstone husses fiskehistorier med hästlängder!

© Jan Selén 2009