– Intervju med två mopsar

Text: Jan Selén 2003

Vår utsända specialreporter ska i dag träffa två hundar av mopssläktet. Somliga betvivlar förstås att mopsar verkligen är hundar, och framhåller att de antagligen är rymdvarelser som av någon anledning blivit strandsatta på vår planet.

Vi tar upp frågan om mopsarnas eventuella utomjordiska härkomst med mopsarna Jimi och Albin när vi träffar dem på deras sommarställe i Pellinge utanför Borgå

– Struntprat, säger Jimi, den svarta mopsen. Det är bara elakt förtal. Vi är visserligen intelligentare är de flesta varelser, men hundar är vi nog.

– Just det, säger Albin, som är den vita mopsen. Vi mopsar kommer egentligen från Kina, och dit är det en bra bit, men det ligger nog fortfarande på Jorden.

Aha, säger vi, det förklarar ju förstås varför ni påminner lite om gamla kinesgubbar till utseendet.

– Hm, säger Jimi en aning förnärmat, så vidare gamla är vi ju inte, bara 5 år, så vi är i vår bästa ålder. Och kinesgubbe kan du vara själv.

Vi lämnar hastigt ämnet och ber istället mopsarna berätta lite om sina familjeförhållanden.

Jimi och Albin

– Nåja, säger Albin med lite skrytsam min, man har ju nog haft ett och annat förhållande i sina dar, och både valpar och barnbarn har man ju både här och där, men just nu består vår egentliga familj av matte och husse, och lillmatte och lillhusse förstås.

Vi biter oss i tungan för att inte komma med någon kommentar om åldern på morfar Albin, och frågar istället varför Jimi plötsligt ser så fundersam ut.

Jimi vill inte svara utan verkar lite besvärad, och då berättar Albin om flickmopsen Aino, som bor i Rovaniemi, och som Jimi brevväxlade med. Efter en tids brevväxling skulle Aino komma hem till Jimi i Ingå och hälsa på, och Jimi väntade och väntade, men Aino kom aldrig. – Så det är nog människofamiljen som är Jimis riktiga familj, säger Albin.

– Sen har vi ju många kompisar, säger Jimi som hunnit rycka upp sej, som taxen Rambo till exempel. – Och spanieln Papi, fyller Albin i. Människor är nog bra, men de har ju lite svårt att förstå sig på livets väsentligheter, så man behöver ju ha någon vettig jycke att språka med också.

Vi förflyttar oss ner mot stranden, medan vi pratar om mopsarnas hobbies.

– Vår absolut viktigaste hobby är att sova, säger Albin. – Framförallt ovanpå någon människa, helst husse, säger Jimi. – Han är tillräckligt stor och mjuk.

Jimi och Albin efter en fisketur

Efter att med en snabb blick ha försäkrat oss om att husse är utom hörhåll fortsätter vi att prata om vad mopsar egentligen sysslar med.

– I själva verket är vi ju vakthundar, säger Jimi, så vi har inte tid med så mycket annat. – Vi är ju tvungna att skälla ut kråkor, måsar, bilar, grannhundar och annat som rör sej i omgivningen, fortsätter han och springer iväg för att ge en närgången kråka en omgång. – Men nog brukar vi ibland roa oss med att klättra på vardagsrumsbordet och sådant, säger Albin. – Fast husse och matte tycker inte riktigt om det, så det blir inte så ofta. Sen fiskar vi ju ibland med husse, och äter hundben och liknande.

Vi fortsätter vårt samspråk ytterligare en stund, innan det är dags att ta farväl. Medan mopsarna följer oss till bilen kommer vi in på deras inställning till livet i allmänhet.

– Ja, säger båda, ett mopsliv är ju inte så långt, så det gäller ju att hinna ha så roligt som möjligt. – Men plikten framförallt, säger de, och springer iväg för att ta en eftermiddagslur på husses mage.