Flera gånger har krig och plundring och andra katastrofer gått över Pellinge och Sundö. I mars 1571 blev Pellinge till stor del nedbränt av ryssar.
Under stora nordiska kriget visade sig en rysk eskader den 11 maj 1708 vid Pellinge, som plundrades. Ryssarna förde bort några kvinnor härifrån. Följande dag brändes och plundrades Borgå.
I september 1710 kom pesten till Finland – via Pellinge och Sundö. Då kom kommissarien Möller från Reval på flykt undan ryssen, och han tog ”med gewalt” kvarter hos bonden Anders Hansson på Suni. Han hade med sig fyra följeslagare, boskap, en hel del kistor med saker och dessutom ”tobak, dessmedelst han med pesten många byar inficierat, emedan han tobaken med sig från Revel bragt, sedan han själv såsom den 5:te landstigit”.
Kommissarie Möller och hans följeslagare var alltså smittade av pesten, och de dog alla på Sundö. Anders Hansson blev också smittad, men han tillfrisknade, vilket däremot en mängd andra människor inte gjorde. Smittan spred sig från Sundö, i Borgå socken dog över 600 personer, och i hela Finland krävdes tusentals dödsoffer. I Borgåbygden begrovs pestoffren på Näsebacken, där ett monument restes på 1950-talet, och på flera ställen ute i byarna. I Helsingfors grävdes de pestdöda ner vid nuvarande Gamla kyrkan, där det också finns en minnesvård.
Enligt sägnen dog befolkningen ut i hela Pellinge under pesten. De nya invånarna skall sedan ha kommit från Pernå skärgård. Ett visst stöd åt den här historien anses Pellingedialekten ge, den har vissa drag gemensamma med Pernåmålet.
Efter kommissarie Möllers död hade tullnären Nilsson förbjudit någon att befatta sig med hans egendom. Koffertarna innehöll pengar, silverkannor och bägare, 2 skedar, estniska utslagna brisker eller patrer, 2 brännvinspannor med pipor, tennfat, 2 dukater, 17 lärftspackar, några servetter, en bordduk, mans- och kvinnfolkssärkar, bolster, en huvuddyna, ett rött sparlakan och nöthudar. Allt dethär hade Nilsson släpat till Grännäs.
Men vid häradstinget 9 – 11 oktober 1711 väckte kommissarie Möllers son, professor Arvid Möller, åtal mot tullnären på Pellinge tullstation, Karl Gustaf Nilsson, och anklagade honom för att ha tillgripit den avlidne faderns egendom.
Tullnaren förklarade vid rättegången att han inte hade kunnat lämna egendomen vid rian på Sundö, som låg ett stycke från byn, för allt husfolket på Sundö som ännu var i livet låg i sängen. Vid rian låg också de döda kropparna under bar himmel, eftersom man på Sundö inte ville ta in dem i sina hus.