Berättat av Richard Selén 1972. I stort sett enligt det av Thea Selén renskrivna manuskriptet, men med några små språkliga korrigeringar och kommentarer om årtalen.
Före alla dödsfall på Svartböle har det visat sig vålnader. 1915 på vintern, då mor Sofia, jag och bror Uno, som var cirka 11 år gammal, kom hem från Paipis Rosbacka med häst och släde på kvällen, så i Kyrkoby, på den så kallade Dalingsbackaslätten, sade Uno att ser ni den vita kvinnan som springer här bredvid. Vi såg ingenting, men då vi kom hem låg farfar i hög lunginflammation och dog efter ett par dagar, 75 år gammal. [Not: Det står 1915 i manuskriptet, men Uno var född 1895 och farfar Otto dog 1905, så årtalet ska sannolikt vara 1905].
Sedan på vårsommaren, på morgonen, var jag i stallet och skötte hästarna, då Uno kom in skrämd och sade att där vandrar en vit kvinna i spillningsvalvet. Jag sprang ut och titta, men såg ingenting. Litet efter dog farmor i 75-års åldern. [Not: Farmor Wilhelmina dog 81 år gammal 1906, vilket stämmer överens med att årtalet bör vara 1905 ovan.]
År 1934 hade vi en tjänarinna som sov i norra vindskammaren. På hösten en kväll då det var månsken och hon tittade ut genom fönstret såg hon en vit skepnad som promenerade av och an framför sandgropsladan. Ett par veckor senare låg bror Arthurs likkista där, då han hade förolyckats på en jakt. [Not: Arthur dog 1932, inte 1934.]
Före fars död 1943 såg Irene framför norra byggningsändan en svart vålnad, någon vecka senare var fars svarta likkista placerad där mellan 4 granar på begravningsdagen. Den dag far låg dödssjuk i farstukammaren satt mor och Irene i stugan då det plötsligt bultade 2 gånger hårt i väggen. De sprang in till far och då drog han sina sista andetag. [Not: Karl August dog 1944, inte 1943.]
Då mor 1955 låg svårt sjuk, såg Irene en beigefärgad vålnad där i trädgården vid den stora björken, och det märkliga var att jag kom hem med korna från betet och de sågo någonting övernaturligt. De spärrade öron och huvud och ville ej gå fram huru jag än drev på dem. Litet efter dog mor och fick en beigefärgad kista.
Frans Ingman var sjuk och låg på frihemmet i Nickby. Irene tvättade byk vid brunnen, bak tröskhuset, då ser hon plötsligt Frans komma vandrande, han öppnar ugnshusdörren till rian, går in och stänger dörren efter sig. Han dog litet därefter.