På Sundö finns en Seagull, som tillhört Jannes faster Ullas man. Motorn finns kvar, men båten är tyvärr inte användbar längre. Bilden nedan är från 1982.
Motorns serienummer är SJP19196, vilket betyder att modellen är Forty Plus och att den är tillverkad 1959 eller 1960. Tyvärr har den blivit körd utan att växelhusoljan kollats, så växellagren är i dåligt skick. Men Janne har köpt två Seagull-motorer, den ena är användbar, men den andra är utan tank, förgasare och cylinderlock, och från den ska växellagren flyttas till Sundö-Seagullen.
|
|
|
Den användbara motorn har serienumret LLS22963, modellen är Century 100, och tillverkningsåret 1961 eller 1962. Den trasiga har serienumret WS331BB6, modellen är Silver Century, och den är tillverkad i februari 1976.
Omstart
Den 5:e juli 2011 öppnade Janne växelhuset på den gamla Seagullen och kunde konstatera att det är enklare än man kan ana, inga kullager förstås, bara bronsholkar. Så bara att putsa och fylla på SAE 140-olja. Sprinten som höll holken som ska föreställa oljepackning på propellersidan var emellertid av, antagligen därför som oljan runnit ut.
Flottören i förgasaren höll inte tätt, men Century 100-motorn har likadan Villiers-förgasare, så det var lätt att flytta den till Fortyn. Tändkabeln blev det också nödvändigt att flytta, och kranen på bensinslangen, pluggen i den gamla hade torkat och blivit otät.
Sen var det bara att försöka starta, men det gick inte. Hade hunnit bli sent, men nästa dag kunde konstateras att gnistan fattades från tändstiftet. Motorn har legat oanvänd så länge att kondensatorn tömts helt. Men en liten stunds körning med borrmaskin på svänghjulsmuttern fick fart på den igen, gnistan hittades och motorn startade på andra draget. Och sen blev den körd på sjön, i en gummibåt, för första gången sedan 1980-talet.
 |
 |
Historia
År 1931 tillverkade The Sunbeam Motor Company i Wolwerhamtpon, England, den första Seagull-motorn. Den kallades för Marston Seagull, och var konstruerad specifikt för marin användning, och inte en konverterad industrimotor. År 1938 grundades British Seagull, som tog över tillverkningen. Den fortsatte ända till 1996, då den sista Seagull-motorn tillverkades. Nu är det inte längre tillåtet att tillverka nya tvåtaktsmotorer, men ett företag vid namn Sheridan Marine innehar rättigheterna till British Seagull, och tillverkar fortfarande reservdelar och tillbehör till motorerna.
Teknik
British Seagull hann tillverka 39 olika Seagull-modeller, och man satsade på att göra enkla motorer i material av god kvalitet. Man använde bara två olika cylinderstorlekar för alla modeller, 64 cm3 och 102 cm3. Dessutom finns det bara åtta olika växelhus.
Seagull-motorns topplock är gjort av gjutjärn, så det rostar inte. Eftersom motorn går på låga varv, kan lagren göras av brons, som till och med klarar av att hamna under vatten utan att ta skada.
Växelhus
Typiska för Seagull-motorerna är växelhuset och propellern, som ser ganska primitiva ut. Men skenet bedrar, utväxlingen är anpassad så att motorn kan driva mycket större farkoster än vad man kunde vänta sej.
Ända till 1978 hade växelhusen ingen oljepackning, utan som växelhusolja används SAE 140-olja, som är mycket trögflytande. Vatten läcker in i växelhuset, men lagren är gjorda så att de ska fungera i den vatten-olje-emulsion som uppstår. Från 1978 finns det modeller med oljepackning som ska ha SAE 90 i växelhuset. Man kan använda EP-olja, som innehåller tillsatser som visserligen kan skada lager gjorda av brons, men bara om temperaturen blir mycket hög, vilket den inte blir i Seagullens växelhus som ju är nersänkt i vattnet under gång. SAE 140 går att köpa t.ex. hos Kaasutinexpertti i Vallgård i Helsingfors, både med och utan EP.
Använd aldrig smörjfett utan uttryckligen SAE 140- eller SAE 90–olja! Fett trängs undan av vattnet som läcker in, vilket leder till skador. Bara i mycket kallt väder kan man använda någonting annat, dvs en tjock motorolja, men då bör man noga kontrollera att den hålls kvar i växelhuset.
Tändstift
Alla Seagull-motorer, oberoende av storlek och årsmodell, ska ha samma tändstift, dvs Champion D-16, NGK A6 eller motsvarande av andra tillverkare. Vid hård belastning kan man använda Champion D-9. Verkligt gamla Seagull-motorer hade ett Champion 8com-stift som kunde skruvas i bitar och putsas, men det tillverkas inte längre. Elektrodavståndet ska vara 0,5 mm, i senare modeller med brytarlös tändning 0,9 mm.
Bränsle
Riktigt gamla Seagull-motorer, dvs från 1931 till 1945, ska ha en bränsleblandning med t.o.m. 12,5 % olja (8:1). Från 1942 kan de köras på en bränsleblandning med 10 % olja (10:1) ända till årsmodell 1978, därefter 4 % (25:1). Motorer tillverkade från och med 1968 kan konverteras till 4 %. Beroende på vilken förgasare man har kan det göras bl.a. genom att man byter ut en nål i förgasaren (kan beställas t.ex. hos Saving Old Seagulls), eller t.o.m. utan att byta ut delar alls, se FAQ-sidan hos Saving Old Seagulls. Tidigare modeller lönar det sej inte att försöka konvertera, eftersom lager och kompression inte tillåter det. Förutom att lagren skadas går de helt enkelt inte bra, kanske inte alls, med mindre olja, eftersom kompressionen blir för låg. Oljan skapar nämligen tätningen mellan kolvringarna och cylinderväggen.
I manualen för motorer av årsmodell 1990 står att de kan köras med en blandning på 2 %, men det lär ska leda till motorskador. Så det är alltså 10 % olja och i vissa fall 4 % som gäller för de Seagull-motorer som normalt kan förekomma i användning.
Start
En Seagull borde alltid starta senast på tredje draget! För att starta: Öppna bränslekranen, flöda förgasaren, ge choke på de modeller som har sådan eller håll handen eller en trasa framför förgasarens luftintag, ge full gas, linda startsnöret tre varv runt kåpan och dra jämnt och utan knyckar. Om motorn inte startar, kolla då tändstiftets elektrodavstånd. Stäng bränslekranen och gasen, och dra några gånger, försök sen på nytt med lite mindre gas.
Om det är kallt lär man bra ska kunna starta motorn på land och köra den varm i ca en minut utan att den tar skada. Seagull har nämligen en rotor av metall som vattenpump, inte en impeller av gummi.
Identifiering
Seagull-motorerna ser antika ut, men det är de inte nödvändigtvis. Utseendet förändrades inte så mycket från 1930-talet till 90-talet, även om det också finns sena modeller med kåpa. Men alla Seagull-motorer är fullt användbara än idag, åtminstone de som är gjorda på 1960-talet och senare. Och reservdelar går att få. Som reservmotorer på segelbåtar t.ex. är de ypperliga.
Du kan använda den här sidan hos Saving Old Seagulls för att identifiera din Seagull via serienumret. Hos Seagullparts finns denna sida med alla Seagull-modeller listade.
Hos bl.a. Saving Old Seagulls och Seagullparts.co.uk kan man också beställa reservdelar.
Värde
En Seagull-motor är nog inte så värdefull i den meningen att någon kan tänkas betala stora pengar för den. Om den inte råkar vara äldre än från ca 1960 och i mycket gott skick, då kan någon samlare vara intresserad. Annars kan du nog räkna med att få högst ca 100 euro för en fungerande motor.
Men skrota inte din Seagull, inte ens om den inte går längre! Använd den helst själv, men om du inte kan eller vill göra det, sälj den då åt någon som är intresserad av att använda den, eller av att ta reservdelar från den. Eftersom Seagullen är så enkel, och till stor del använder samma delar oberoende av modell, så är det lätt att överföra delar mellan dem. Och om den inte går så är felet förresten antagligen lätt att åtgärda! Det troligaste felet är gammal bensin, nuförtiden kan bensinen vara oanvändbar och täppa till munstyckena i förgasaren redan efter några månader.
Litteratur
På Internet kan man köpa boken The Classic British Seagull, skriven av Don Meyer. Den innehåller det mesta man behöver veta då man utför service på eller iståndsätter Seagull-motorer.
Kuriositet
Det finns ett kinesiskt kameramärke som heter Seagull.
Länkar
Saving Old Seagulls
Seagullparts
British Seagull
British Seagull Parts
Madd Enterprises
Mosses Gulls
Seagull Restoration
Lagerholm
Wikipedia (engelska)
Wikipedia (svenska)